Jag har tänkt på alla mina "Jakten på Mr right-inlägg". De ska ge mod till att våga leta och våga lämna. Men jag har inte skrivit så mycket om att ha tålamod eller ge folk en chans. Det är förmodligen för att jag inte har så mycket tålamod - det bör tilläggas. Jag tröttnar lätt. Innan jag träffade Gustav så var mitt längsta förhållande på fem månader. Snittet låg väl på tre månader. Herregud vad kort tid det är, men jag pallade oftast inte mer. Jag inser nu att de kunde ha blivit helt ok eller till och med bra relationer om jag bara hade haft lite tålamod. Men det finns tre saker som inte är kompatibla med Elaine: 1. Svartsjuka i alla dess former. Många har haft problem med att jag vill hänga så mycket med mina vänner. Andra har försökt att göra mig svartsjuk för att få min uppmärksamhet. Då säger Elaine: Heddå! 2. Klängapor. När man inte får andrum utan allt ska göras med mig. Det är ju fint att vara älskad och önskad, men jag behöver min me-time. 3. Ej gosiga människor. Är du kall så svalnar jag rätt snabbt. Det fungerar inte för eldiga personer som jag själv att leva i kyla. Men när jag tänker på det så har jag tamme tusan blivit riktigt älskad. Vilka fantastiska karlar jag har fått spendera tid med om än för bara tre eller fem månader. Ibland tror jag att Gud kompenserade mitt brustna dottershjärta med att visa mig att det finns en hel drös med bra män där ute - min pappa är inte mallen. Tänk så mycket kärlek detta hjärta har fått uppleva. Jag är så glad att jag har vågat och att jag tillslut gav en man lite fler chanser än de andra. För han älskade mig mest. Så mina kära bloggvänner, ge kärleken en, och ibland fler chanser. Det var chansen jag gav det, som tillslut gav mig Gustav. Men om hen är ett svin så dra. Puss!
