Vet ni att jag aldrig någonsin har frågat chans på någon. Jag har aldrig vågat, varit alldeles för rädd för "nej". Idag kan jag sörja att jag inte traskade fram till Jonathan Haile i andra klass och frågade chans. Eller Thomas Enochsson som jag var kär i från 1:an till 6:an. Eller greken Cristian i tredje klass, han hade nog sagt ja. Vi var lite kära i varandra utan att veta om det. På gymnasiet var jag också för cool för att våga visa mina känslor vilket gjorde att jag missade en hel del kärlekståg. Nu i efterhand kan jag beundra Liza på gymnasiet som öppet grät över att hon var olyckligt kär i en kille i parallellklassen. Så ocoolt men så coooolt ändå! Och Camilla i högstadiet som öppet trånade efter Ola Skogö. Alla dessa klasskamrater som svalde all stolthet och vågade låta kärleken bestämma. De kan inspirera mig nu som vuxen. Det är bättre att säga och få nobben istället för att tänka "tänk om" i flera år.
