Jag läser era kommentarer. Det är så många och det som berörde mig idag var en bloggvän som blev lämnad igår. Den omedelbara kärlek och värmande ord ni överöste henne med gör att jag blir alldeles varm. Vad fina ni är, verkligen bloggvänner. Det är svårt det där med kärlek. Hur tusan ska man våga älska när obesvarad kärlek gör så helvetes ont. Det var så skönt när man var liten och bara var kär på avstånd. Man drömde om den där prinsen i skolan som man ändå inte skulle få, men det var något härligt i det där vemodet. Det var innan man kunde tänka på barn, äktenskap och allt annat. Ibland önskar jag att vi vuxna bara kunde förlora oss i förälskelsen så där som man gjorde när man var barn. Inte tänka så mycket på framtiden utan bara förundras och svepas med av dessa kärlekskänslor. Porco som jag bodde med i Barcelona. När jag satt och fulgrät, efter att ha blivit lämnad av mannen jag lämnade Sverige för, så sa ju Porco något egendomligt men också fint: - Visst gör det ont? - Ja. - Men du känner att du lever. Mitt svar på det blev att jag grät desto mer och Porco bara höll om mig med ett leende. Någonstans så kändes hela upplevelsen konstigt nog fin. Jag kunde älska. Jag kunde kasta mig ut för en annan person. Jag var inte levande död. Det finns de som aldrig känner det jag känner. Jag kommer att uppskatta att bli älskad tillbaka. En vacker dag. Den dagen är idag. Kära "min värld rasade samman igår", den dagen kommer bli din också.>
