Det var längesen vi hade en bloggstory här på bloggen - en story från en bloggvän. Därför blev jag så himla glad över dagens mejl till bloggstory@snackasnyggt.se från Jennifer som har varit en bloggvän sedan bloggens begynnelse. Så himla roligt att hon har varit här så länge och jag har fått följa henne från tonår till det som det har blivit nu - en första pojkvän! Jag läste och blev varm i hjärtat när jag läste i går kväll. Håller tummarna att ni somnar med samma känsla som mig. Jag tackar Jennifer för det hopp du skänker alla olyckliga singlar i vintermörkret! Kärlek på distans - av Jennifer Sandström Sanningen är att allt som hände mig i Indien var lite som en saga. Det var toppar och dalar, men berättelserna var ofta just precis vad vi skulle kunna läsa om i böckerna, något som sällan händer framför ögonen på oss. Och såklart fann jag min prins, min indiska prins. En månad efter jag kommit till det makalösa landet kysste han mig en kväll på min balkong. Fjärilarna var alldeles snurriga så som de flög runt i magen. En månad senare, var jag hans flickvän. 21 år gammal och jag hade aldrig haft en pojkvän förut, bara det kändes magiskt. Det är speciellt att bli kär i någon från en annan värld. Indierna är så ärliga och jösses vad arg jag kunde bli när han uttryckte sig (vad vi i vår värld skulle kalla) klumpigt. Men jag är en stark tjej, jag sätter ner foten, dock är jag också bra på att anpassa mig och förstå. När han säger att jag har fett på armarna är det ett konstaterande av fakta snarare än en dömande kommentar om hur ful jag är, men vi svenskar har svårt att skilja på sånt (indierna är brutalt ärliga). Indierna är också rätt romantiska, nästan lite löjligt romantiska, men sådan är jag också. Han kan säga, You are beautiful, like the moon. En svensk tjej skulle kanske genast hugga tillbaka, Vadå, är jag vit och rund?! Men jag tittar in i hans mörka ögon och drunknar i hans blick och hans kärlek. Att vara ett par i Indien är inte enkelt. Trots att man är så himla nykär får man inte pussas i offentligheten och på vissa ställen kan det vara knepigt att få bo ihop om man inte är gifta. För att inte tala om hans familj, indiska familjer är i mina ögon inte riktigt kloka. Hur kan man inte acceptera kärlek mellan två människor? Månaderna gick, vi var som fastklistrade i varandras armar och även om jag tidigare hade hoppats hade jag inte varit säker på att jag skulle få uppleva sådan exploderande och härlig förälskelse och kärlek. Plötsligt en dag tog jag ett beslut om att åka hem och jag fick jobb i Tyskland. Så här är vi nu, jag är för tillfället i Sverige och han, min N, är kvar i Kochi. Hjärtat värker, men det är fortfarande vi, och vi, vi planerar för någon sorts framtid ihop. Det känns som att det inte finns något annat alternativ. Många undrar nog hur jag kunde och varför jag lämnade Indien när jag är så kär? Jag tycker att kärlek inte ska hindra en från att följa sina drömmar, utan kärleken får följa med på tåget. Om ni vill läsa mer om hur jag träffade honom, när jag helt gett upp hoppet om kärlek, kan ni läsa det här inlägget: att bli kär, i en indier Kramar från den trogna bloggvännen Jennifer, som varit med från bloggens början
