Jag tycker det är en jätteviktig fråga att ställa sig själv som singel. Jag minns att jag trodde att jag var kär i killarna jag dejtade. Jag var "kär" i kanske tre eller bara två veckor sen la sig förälskelsen. Eller? Var jag verkligen förälskad i killen från början? Nej, 9.9 gånger av 10 så var jag aldrig det. Jag var bara förälskad i bekräftelsen, att få hänga med någon som fick mig att känna mig som en stjärna. Gud så många färre jag hade sluppit såra om jag hade insett det då innan jag kom med generösa men ack så tomma formuleringar - tomma på känslor. Elaine din lilla casanova till singel! Nej, så farligt var det inte men lite den jargongen. Samma sak var det om någon kille visade ointresse de två veckorna eller månaderna som jag trodde att jag var kär. Herreguuuud vad jag grät med formuleringar som "han vill inte vara med mig". Notera bekräftelsebehovet bakom det. Det var aldrig "Nu får jag inte vara med honom" utan det faktum att han inte ville vara med mig krossade hjärtat. Det som hjälpte mig i mina äldre dagar som singel var en enkel kontrollfråga: Men vill jag vara med honom då?" Ofta, nästan alltid så var svaret nej. Jag lärde mig enkelt att se skillnad på vad som var förälskelse i en person och i bekräftelse. Jag har inte varit förälskad i många personer alls. Går inte ens att räkna på en hand. Så det blir mitt tips till mina singelsyskon därute - ställ er frågan om ni, som jag hade, har lätt att förälska er i bekräftelse. Men kom också ihåg att det finns tid för prinsen, men så finns det tid för bekräftelse. Inget fel med det alls.
