Häromdagen när jag gick till gymmet så insåg jag att något har ändrats ordentligt. Träning är inget jag tvingar mig till längre utan något som har blivit ett lika grundläggande behov som att äta eller att gå på toaletten. Det är inte överdrivet, men jag mår fysiskt konstigt om jag inte får träna varannan dag. Som att vara skitnödig, haha, fast nej. Mer att jag kan känna att tränar jag inte inom kort så kan det gå illa. Konsekvensen är inte att jag skiter på mig, men att kroppen sitter med en massa oanvänd energi och får inte det där lyckopåslaget som träningen alltid ger mig numera. Är ni fitnesszillas likadana? Jag har tänkt vidare på grundläggande behov som vi alla har. Vissa behöver tystnad, ensamhet, godis. Jag kom på att det här med vänner det är som syre för mig. Jag är en social människa och måste få träffa mitt folk i alla fall en gång i veckan. Jag blir sur, vresig och olycklig om jag inte får det. Att vara social är en stor del av mig. Jag sörjer att jag inte får tid att lära känna nya spännande människor som jag alltid gjorde förut. Men den tid jag har över så är jag glad att jag tillåts spendera med familj och mina älskade vänner. Så det ni ser till höger om mig är inte bara Meryem utan en stor del av min lunga också. /Elaine, har hjärtvärk av kärleksöversvämmning.
