Vad glad jag är för din skull L. Jag vet något om destruktiva relationer, jag har ju levt i en. Inte så länge som du, men ändå. Jag pratade med den lilla Elaine och sa att du förtjänar så mycket bättre. Ni kan läsa om min tid i Barcelona här: del 1Dagen jag köpte en biljett och flyttade till Barcelona, del 2I skuggan, 3Vart är du? och 4Jag pratade med den lilla Elaine. Utdrag ur serien från min destruktiva tid: Så sa han. Det var då jag gav upp mitt liv i Sverige, köpte biljetten för att flytta till Barcelona 2005. Han var väl inte svärmorsdrömmen, sa att han jobbade som kock, men aldrig fick jag hälsa på honom på jobbet. Jag köpte två biljetter lite tidigare än han visste om, jag tänkte att jag skulle överraska honom. Jag åkte ner med Parisa och vi var båda bubbliga över vårt nya liv i Barcelona. Två veckor skulle bli två år. Jag gick till cafét där Parisa hade klurat ut att han skulle vara med sina vänner. Där satt dom och skrattade runt bordet. Det var lite maffia över dem, alla var rumäner, hade guldkedjor, rökte stolt och sippade på sina espressos. Tjejerna satt med alldeles för korta klänningar i deras knän, med märkesväskor och blonderat hår. Jag gillade stämningen, det var förbjuden och opassande i Sverige. Men här i Barcelona fanns det ingen box, inget var rätt eller fel. Jag stod lite längre bort och betraktade dem, njöt. Nu kom min pojkvän. Han var också smyckad med lite kedjor, yngre än de andra. Han såg upp till dem. Han satte sig vant på stolen lutade sig bakåt i den, helt ovetandes över att jag var där. Vinkade lite nonchalant till sig en av tjejerna som stod och rökte vid andra bordet. Hon fnissade lite, skrockade något på rumänska, slängde mitt sitt hår och satte sig i min killes knä med sin alldeles för korta klänning… Det första känslan när jag såg det var konstigt nog skam. Skam över att jag hade kommit tidigare, lämnat Sverige och berättat för alla att min stora kärlek insisterat. Hur kunde jag varit så naiv så dum? Den Elaine jag är idag hade gått fram och hällt Espresson över hans huvud och sagt ”Jävlar vad du kommer ångra dig din sorgliga looser!”. Men jag hade varken den självkänslan eller självförtroendet än. Han hade tryckt ner mig så mycket och sagt att jag skulle behöva gå på gym, han hade sagt, som han kallade det; ”med kärlek”. Nu vet jag att kärlek är när man pussar en valk som dessutom har lite bristningar på sig, så skulle min framtida man göra. Men jag visste inte det då... (Fortsättning i del 1)
