Hans närvaro gjorde att min värld fick färg. Nu har han lämnat mig till en grå tillvaro som jag inte led av förrän han kom in i mitt liv och färgsatte den. Han har nu gjort sorti. Och den första dagen Elaine, den var som din första dag utan socker. Världen var så ful första dagen utan honom. Hur skulle jag någonsin vänja mig vid en grå värld? En värld där samtal aldrig nådde vår havsdjupa nivå utan stannade vid en plaskdamms sorgliga djup. Ska jag träda in där man återigen bara ser utseende, lära känna en ny så pass länge att han till slut ser min själ. Jag orkar inte. Inte nu. Jag vill inte. Jag vill ha tillbaka honom. Dag två gick det lite lite bättre, jag var inte chockad över att vakna upp till den grå världen, men ledsen. För jag hade drömt färgglada drömmar om honom, det gör jag varje natt. Kontrasten var hemsk i början. Det har gått en veckan och jag tycker mig se lite nyanser i gråskalan som världen utan han jag älskar har. Ljusgrått kanske är så fullt ändå? Ett leende hittar till min förvåning fram till mitt svullna alltid gråtfärdiga ansikte. De färgglada drömmarna som en gång var min vardag börjar kännas osannolika och inte på riktigt. Det finns ingen färgglad värld, det intalar jag mig. Och grått är flått. Drömmarna känns som de där flygdrömmarna, härliga men jag är realistisk nog att inse att det inte är på riktigt. Ändå var det på riktigt i nio månader. Men så kan jag inte tänka nu. Jag ska lära mig att njuta av grått. Skratta i denna gråa värld, älska i den, dansa i den, njuta av den. Det enda jag behöver se till är att aldrig, aldrig mer träffa han som en gång färglade den. Han som fyllde mitt hjärta med kärlek. Han som är av kärlek och färg har aldrig funnits, han finns inte. Så länge jag kan lura mig till det, så kan denna grå värld kanske bli vacker till slut. - Jasmine, dumpad och på "no love boot camp" som suger. Ni skriver så fint. Keep'em coming bloggstory@snackasnyggt.se
