Godmorgon mina rosknoppar! Vad roligt det var att läsa om era livsmål igår. Jag vill bara betona att pengar var allt jag ville ha när jag inte hade några. Men det var inte för pengarnas skull utan för det jag skulle göra med dem. Så det är klart man får drömma om pengar. Men jag tycker det är tragiskt att folk som redan har pengar fortsätter att sätta pengamål utan andra mål. Jag tycker det är... kallt. Livet är mer än ett bolags omsättning. Jag är på väg till Västerås och sitter och knopar på en krönika till söndagens Göteborgsposten. Missa inte den. Nu när jag inte längre är krönikör i en massa olika tidningar så märker jag att bloggen får sitt djup igen och det känns bra. Jag tidsinställer heller nästan ingenting längre vilket gör att bloggen blir mer autentisk igen. Jag tror att ni känner när jag skriver och är i stunden. En av mina nära sörjer en relation som tagit slut. Jag är så ledsen för hennes skull speciellt när han är hennes livs kärlek. Jag vet något om når det tar slut. Det gör så jädra ont. Vi är fler som tar hand om henne nu och jag tänker att det bästa är att man upptar delar av hennes tid med andra tankar. Jag ska få henne att skratta en gång per dag. Det är inte lätt att skratta när hjärtat är krossat, men förekommer det så förvånas man. Ett skratt är närmast ett mirakel för den som har ont i bröstet. Det är ett vapen och en nästan medicinsk behandling mot sorg. Tomheten inför hösten och vintern. Hela världen tycks vara i relationer när man själv separerar. Jag vet precis hur hon känner. Hur man avundas den där trygga armen runt ens axel eller den varma pussen på pannan. Om folk bara visste hur bra det har det, då skulle de inte bråka om disken. Så tänkte jag i mina hjärtekrossade dagar. Hur tänkte ni? Har ni varit där?
