Jag vet inte vart jag ska ta vägen med alla känslor efter gårdagens fest för svärfar, så jag portionerar ut lite här. Vilket kvitto på den fantastiska pappa och farfar han är. Tårfyllda tal från sina barn och kramar från Matheo under tiden talen hölls. Han skulle promt sitta bredvid farfar under hela festen. Men när Gustav skulle hålla sitt tal så satt Matheo bredvid mig. Han skulle ge farfar tavlor efter talet. Att höra Gustav stå där och tala var ett av de större ögonblicken i såklart både hans och Jans liv. Men jag såg hur Matheo var med om ett ögonblick han alltid skulle minnas och jag var en stolt tupp som fick hålla tillbaka tårarna. Så fina, genomtänkta och kärleksfulla ord som min man gav sin pappa. Jag vet inte varför, men det kändes som att hjärtat skulle gå sönder av all kärlek. Jag vet att Gustav inte gillar för mycket superlativ, men jag kunde inte låta bli att flera gånger under kvällen viska att hur stolt jag var och hur bra talet var samt vad det betydde för Matheo att få se det. Gustav bara log som han kan, glada ögon och gav mig varma pussar. Sen vaggade jag omkring och han kunde stanna upp mig, det gör han ofta, tittar och berättar hur fin jag är. Precis så som han gjorde på vårt bröllop. Och på nåt magiskt sätt känner jag mig lika fin som då trots att jag går in i vecka 40 imorgon. Att han låter mig fläta honom och kan går runt med de flätorna i två dagar. Sånt gör mig så glad. Han skäms inte, kommenterar inte. Tycker jag det är fint så år det kul tycker Gustav. Att jag får pussa och krama honom vart jag vill. Och jag får alltid pussar och kramar tillbaka. Att han är sån bra pappa. Så många skäl till att jag älskar honom. Mer än någonsin nu efter nio år tillsammans. Det var en jobbig väg hit, mycket terapi och kriser i mitt inre. Men det är skönt att vara framme, i kärleken.
