Jag gjorde slut med en karl en gång. Han hatade mig och jag älskade honom fortfarande. Jag gjorde slut för jag lät det rationella bestämma trots den brinnande passionen och kärleken oss emellan. Jag såg slutet trots att vi bara var i i början. Jag såg att jag skulle tröttna och gjorde slut innan magin tog slut. Jag kanske gjorde slut alldeles för tidigt, men ville göra det medan mitt hjärta dansade och han var på topp för mig. Jag ville att det sista minnet av oss skulle bli det bästa. Jag hittade en text jag skrev om oss. Han sörjde att våra namn inte var inristade i ett träd, att världen inte fick ett minne av oss, vår tid. Jag kan fortfarande le när jag tänker tillbaka, ett vackert minne. Här är texten: Hat och kärlek En klyschig dikt? Icke. Jag ska inte ens försöka rimma. Hat och kärlek, varandras motsatser säger ni? Jag säger att de står varandra nära och är långt borta på samma gång. Och det ena kan vara ett resultat av det andra. Han är hatet och jag är kärlek. Han hatar mig och jag älskar karln. Han vill inte veta av mig. Jag får panik om djungeltrumman tystnar och alla livstecken upphör. Men så ett litet ljud. Om så hat "jävla isdrottning", det spelar ingen roll, bara nåt ljud och mitt hjärta fylls av kärlek, inte av hans ord utan av hans skriftliga andetag. Han lever. Han andas. Han skriver. Arga ord om mig. Må va hänt. Men han lever, det är huvudsaken. Världen behöver honom. De sysslolösa läkarna behöver hans hypokondri, vägarna behöver hans virriga fotspår. Alla andras fotspår är så förutsägbara - giftemål, barn, otrohet, skilsmässa, fyrtioårskris... Men han? Vart ska han ta vägen? Vägarna vill veta och följer hans spår - de oförutsägbara, de som går efter det gåtfulla hjärtat. Tangentborden behöver hans fingrar, för där skriver han ned sin poesi. Kvinnorna behöver hans kropp. Han älskade och han hatar mig. Jag älskar honom och förstår det befogade hatet, men är lugn för det är sprunget av kärlek. Men ändå är det en mur och på samma gång en bur som inte låter mig komma nära. Det är förbannelsen. Men så länge jag vet att han lever. Så länge han lägger sina fotspår på denna planet så kan mitt hjärta le. Kärlek på riktigt min vän, trots att du är borta och här på samma gång. Du. Min kärlek. Jag. Ditt hat.
