Igår fick jag ett samtal från en yngre nära anhörig som ville ha råd från "en äldre vis kvinna". Gissa om jag kände mig gammal. Haha. Frågan gällde kärlek så jag var gärna den visa gumman i frågan. För att inte röja nåns privatliv så ska jag berätta min situation för kanske 17 år sedan - den är rätt lik. Jag blev kär i en kille i klassen. Jag hade samtidigt nån idé om att det bara blir knas om man blir ihop med nån i klassen. Vi var bästa vänner han och jag, men sakta men säkert så blev vi kära. Jag ville inte förstöra vår vänskap, det jag inte visste då var attden redan var "förstörd". Vi var ju kära. På fyllan erkände jag att jag var kär. Jag sluddrade "Synd att vi går i samma klass, annars hade vi kunnat bli ihop". Jag så hur han sprack upp i ett leende. Det var besvarat! Mitt hjärta log. Jag hade blivit kär i en bästa vän. Min dumma förnuft sa "Elaine, du är 16 år. Du kommer känna sak massor av gånger. Han går i din klass, han är din kompis. Bli inte ihop med honom!". Jag lydde mitt förnuft och det skulle jag ångra i de sju åren som mitt hjärta fortsatte vara kär i honom. Så när jag "kärleksgumman" gav råd igår så sa jag: Skit i förnuftet, följ hjärtat! Är du kär så är vänskapen redan "förstörd". Nu blir ni bästa vänner som ligger och är kära dessutom. Så du får de tre S:en - sex, samtal och skratt! Och trots att du är ung så händer i dessa möten ofta i livet. Kööör fifan! Han garvar och svarar: Det var det jag ville höra! Tack jag kör!
