Godmorgon folket! Jag sov som en gudinna i natt, vaknade 09.30. Det är verkligen wow för en småbarnsmamma. Min föreläsning börjar inte förrän 13.30 vilket gör att jag kan sitta på hotellrummet och läsa. Tromsö har ett behagligt läsväder kan man lugnt säga. :) Jag är så glad att jag plockade upp boken igen. Just nu läser jag om tystlåtna Reine som blir häftigt förälskad i alla han träffar. Vilken gåva och förbannelse på samma gång... Jag minns en killkompis jag hade under grundskoletiden som ständigt blev olyckligt förälskade i folk. Han höjde dessa tjejen till skyarna och lös upp så fort hon gick förbi. Hennes blotta närvaro i ett rum fick hans hjärta att slå häftigt och mungiporna avslöjade den obeskrivliga glädjen som fyllde honom. Att hon fanns på denna planet gjorde honom lycklig och ändå så var han olyckligt kär. Jag visste inte om jag skulle avundas hans hjärtas förmåga att känna så mycket, eller tycka synd om honom för att det aldrig blev besvarat. Jag tröstande: Vad lycklig hon skulle få vara om hon var kär tillbaka, tänk att ha en sån som du." Han: Vad lycklig jag skulle vara om hon var kär tillbaka, tänk att få ha en sån som hon... Näe. Tänk att ha just henne." Han log sig igenom sin förälskelse och smärta. Han gav henne gärna bekräftelse när hon för sitt egos skull och fullt medveten om hans beundran kom och hämtade den från honom. Han bröt ihop när hon blev ihop med en annan. Och så var hans debut i förälskelsens värld, precis som Reines.
