Den här sängen mina kära bloggvänner, den är min dessa två dagar. I den ska jag skriva ned samlade kommentarer till kursdeltagarnas presentationer dessa två dagar. Det känns inte som fy skam. Hjärtat känns tungt och lätt på samma gång på grund av gårdagens samtal. Tungt för de vänner jag har som hängde upp sin lycka på en person som till slut valde att gå. Han som valde att gå var inte dum eller elak, tvärtom - rationell och genomtänkt. Men de två senare är inte alltid kompatibelt med hjärtats lust. Hjärtat tycker rationell och genomtänkt smakar rätt äckligt. Men ibland är det just det där som smakar trist som får hjärtat att hålla ihop - som en sallad kanske. Jag ska tänka ut bra saker att säga ikväll när jag tar ett bad i detta badkar. Massa genomtänkta råd, men framför allt så ska jag lyssna. Det som är tröstande när man har blivit lämnad det är att det bara finns en väg att gå och det är framåt. Bara det är som en lättnads suck - sorgligt men också säkert att nu går vi framåt och lämnar det där som kunde varit Bakom oss. Och visst kan vägen kännas mörk, men ibland kan ovissheten i det gamla vara värre. Vissa orkar inte vänta på antingen det värsta eller bästa scenariot. - De bästa vore toppen, men det värsta mäktar jag inte med." så sa han till henne när han gjorde slut. Och hon förstod, respekterade även om det var med största sorg och saknad. Det är ändå något riktigt vackert, när man kan avlägsna sig i kärlek för både sig själv och den andra. Tänder lampan i rummet och hoppas att min väns livslampa tänds om några dagar igen. /Elaine, tar sig en promenad i höstmörkret i väntan på middagen med kursdeltagarna.
