Det är inte alla som vill träffa andra med diagnoser. Jag har pratat med föräldrar som tyckt det varit traumatiskt att träffa andra barn med Williams syndrom. Det är så klart inte alla som reagerar som vi gjorde - sörjde i två veckor och sen blev man all in för att bli bäst på diagnosen. Vi skulle lära oss allt, anmäla oss till varje läger och träffa andra med diagnosen. Hela familjen Eksvärd, Jones och Rådström tog det så bra. Alla i vår närhet tog det bra. Sen var jag såklart livrädd under inskolningen. Vad kommer andra barn att säga om hennes skelning, kommer de vara snälla mot henne? De var SÅ snälla förutom några naturliga "konstigkommentarer" men där var jag överkänslig. På den här bilden visste vi att hon hade Williams syndrom men valde att processa det själva i ett år innan vi gick ut med det. Det var skönt att få tid själva att förstå utmaningarna och tackla dem. Men när vi kom ut med det, vilket mottagande Evelyn fick. Så välkommen och så charmig. Hon charmar alla. Och sen få komma ut som ett exempel på en funkisfamilj och hur lycklig man faktiskt kan vara trots att vi avviker från genomsnittet. Är det någon gång jag tror på perfekta bilder och gärna bidrar med dem så är det i dessa sammanhang. För vi är faktiskt one happy family, kanske inte trots att utan just för att vi fick Evelyn. Det ni alla kubtest därute. Jag dömer inte de som tar kubtest, jag blir däremot ledsen över aborter pga av avvikande barn som är levnadsdugliga. "Ta det inte personligt" sa någon till mig, men hur undviker man det med en Evelyn i knät?❤️ Ledsen om mina känslor om att abortera barn som mitt eget sårade folk. Nu ska jag fortsätta fira hennes tvåårsdag. Ha det fint alla❤️
