Imorse pratade jag med Evelyn och sa att hon skulle be fröken att ringa så hämtar jag henne om hon skulle vara ledsen eller vilja åka hem. Jag förstår att det inte är det typiska att säga till sina barn när de ska börja i förskoleklass, men eftersom jag vet hur omständigheterna är för hennes diagnos så är en sån röst viktig att hon kan få yppa. Nu ringde skolan och sa att hon ätit 1.5 potatis och två knäckemackor. Det är för lite att stå sig på en hel dag så jag är på väg att hämta henne för att laga mat hemma. Jag tänker på alla funkisföräldrar som inte har den möjligheten. Vars barn får finna sig i en miljö som inte alls matchar dem. Jag kan inte ta in det just nu men vill ändå säga att jag tänker på er. Vi har fått bråka oss hesa med förskolor kring Evelyns mat och hon har rätt att få det anpassat till sina behov. Men efter tre dagars påminnelse så har inget av det vi sagts förvaltats i köket. Kanske har det varit en miss i kommunikationen men pedagogerna är så fina och förstår verkligen. Gustav säger att vi inte lämnar henne på skolan från problemet är löst för vi kommer inte stånga oss blodiga igen utan hitta en särskola som förstår dag ett. Jag tror att det kommer lösa sig men man blir rätt slut efter åren i nacken av bråk och byråkratiska rektorer som säger fina ord men egentligen struntar i både barn och personal. Så är det verkligen inte på Evelyns särskola, men vi har tyvärr stött på sånna kallblodiga karriärister som inte ska jobba med barn alls. Allt kommer gå bra, jag både gråter och kavlar upp ärmarna om vart annat idag. Gustav och jag löser det här och jag känner att Evelyn trots allt känns lugn för hon känner att mamma och pappa har hennes rygg. Vi har alltid din rygg vår Poppelina och ditt liv ska bli riktigt jävla bra trots att den här världen är full av en massa drivor av motgångar för sånna som dig så ska pappa och jag ploga fram en väg åt dig.
