Evelyn kunde inte önska sig bättre pedagoger än de som hon har i sin särskoleklass. De är så tillmötesgående för varje elev och verkligen intresserade av deras utmaningar. Men det är klart att när man går där och ser andra vanliga förskoleklasser med rutiner och lärdomar så är det en sorg att hon inte kan gå där. Evelyn är en av två tjejer i en klass på åtta och tjejerna har två helt skilda diagnoser. Jag säger det lite sorgset för Evelyn föredrar tjejkompisar. Det finns tre killar som verkar vara på lite samma frekvens som Evelyn och alla barn är så snälla och fina. Evelyn är lite avvaktande dock, allt är nytt. Jag är rädd för att det är här isoleringen börjar för henne oavsett särskola. Att det är här vägarna skiljs åt för att aldrig mötas igen. När övriga skolans barn var på rast var särskolans barn inne för att gå ut till en väldigt tom och barnlös skolgård när alla andra gått in. Jag förstår att vissa har det behovet, men både Evelyn och hennes diagnos är social. Det är som att ha näsan mot ett skyltfönster med saker hon älskar men inte är del av. Hon var ju så integrerad på förskolan med en plan för alla som hon hängde med i. Det fanns kompisar som tog sig an Evelyn och som hon ville leka med. Nu känns det som det kräver en kraftansträngning med sociala kontakter till Evy. En kraft som jag inte riktigt känner att jag har. Men jag måste. På särskolan ska det ju anpassas till alla och hennes plan växer fram i samråd med oss. Men vad ska vi säga? Jag önskar att nån kunde ta oss mjukt om axlarna och visa vägen. Men vägen för barn som Evelyn är ganska ny. Jag önskar att det fanns en skola för barn med Williams syndrom. Samtidigt önskar en del av mig att hon inte hade syndromet, att hon bara var Evelyn. Det blir så tydligt i en skola där de andra barnen går in i sina klassrum och bakom Evelyns dörr är en annan värld. Allt känns som när hon fick diagnosen, allt känns så nytt och läskigt definitivt igen. En dom och sorg på samma gång. Jag satt i Gustavs knä och grät i hans nacke medan Emma passade Evelyn. Han pratade om hur han känt dagen innan på första särskoledagen. Som jag, men mer under ytan. Evelyn kommer alltid vara med oss och vi ska hitta sätt att nå hennes fulla potential och lycka. Pedagogerna verkar vilja det med, dom är så fina så det känns så fel att jag gråter.. men jag tror fler funkisföräldrar med mig känner tyngden. Idag skolar Gustav in Evelyn. Jag mäktar inte med just idag. Det var så mycket som det var. Plötsligt är det lite till. Jag är rätt trött och ledsen idag. Men efter föris ska Evelyn få hänga med sin Emma. Hur gjorde ni funkisföräldrar när era barn började i särskoleklass? Fick era barn gå med barn med liknande utmaningar eller blandat? känner ni igen käftsmällen man får i början? Lägger det sig sen? Jag tror att hade det funnits en glad social tjej på sex år med downs syndrom så hade jag nog jublat för där hade hon och Evelyn möts. Diagnoserna är rätt lika nämligen. Evelyns ljudkänslighet krockar med barn som ger ifrån sig plötsliga ljud. Och hennes sociala kan säkert krocka med barn som behöver vara ifred. Det är så svårt men att bunta ihop så vilt skilda utmaningar och behov tror jag är jättesvårt. Säkert en politisk fråga. Men du som är funkisförälder och har ditt barn på särskola för första gången och bryter ihop, det är ok.
