Allt vi visste var att ett par Holländare hade köpte etagevåningen över oss. Vi visste inte om de var snälla. Sånt där är alltid nervöst när man flyttar. Det kan vara en drömlya med mardrömsgrannar. Först var vi lite oroliga för Gustav hälsade på grannen, men han hälsade inte tillbaka. Vi gick förbi varandra flera gånger utan att säga hej. En sliten svart t-shirt, snuckarbyxor, riktigt bränd av solen och hukad rygg hade han. Han såg ut som en medelåldersman som hade fastnat på Magaluf sedan sent 80-tal. Jag inbillade mig att han var någon gammal casanova som skulle flytta in i den flådiga etagevåningen med sin 20-år yngre plutmunsopererade tjej. Japp, fördomarna haglade. Och det är som det är med fördomar - jag hade fel! Halleluja! Mannen var holländare som köpt lyan med sin fru och hennes två söner som är tolv och tio. Hon var inte plutmunsopererad utan bara en "vanlig" kvinna men otroligt snäll. Men jag måste säga att jag förälskade mig i dem direkt. Vilka människor. Mannen är tydligen blyg, det var därför han inte vågade hälsa först. Supertrevlig när man väl började snacka. Gustav stannade lite väl länge på deras terass där de har installerat ölkyl, grill, soffor och stolar. - När barnen blir större så byter vi till en sån, sa Gustav och log. /Elaine, blev väldigt glad när Gustav sa "barnen", en gnista av hopp för framtiden.
