Vi har kommit fram till att vi är en familj som gillar fotokonst. Inte så mycket annan konst som konstgjorda eller arrangerade foton som denna. Färgerna kanske är härliga och bilden lite cool. Men jag känner varken själ eller mening i den. Mer vackra varelser som försöker se vackra och avslappnade ut på samma gång. Går rätt bra för dom tycker jag, men bilden fastnar på näthinnan. Den går varken in i hjärtat eller tankeverksamheten. Det gjorde däremot denna som ju är arrangerad. Men den gick in i hjärta och hjärna. Jag gillar även denna av samma fotograf. Men inte för att det är ett statement för vissa utan för att barnen är så himla söta. Nu har vi börjat borra upp tavlor på övervåningen ovanför soffan och jag måste säga att det gjorde himla mycket för hemtrevligheten. Det jobbiga är bara att vi börjat raka linjer och då är det kört, då får det inte diffa. Så nu måste alla tavlor synka och vi har ju bara börjat. Nu ska det upp lite bilder på familjen och bilder som gör en glad helt enkelt. Bilden på John Lennon och Yoki Ono ska vi lämna tillbaka. Det är inte vi helt enkelt även om jag gillade deras budskap för världen.
