Jag vet inte om det var för att grannhuset såg ut så här. Jag vet inte om det eller Grand hotel Saltsjöbaden eller själva huset skrämde mig. Jag kan inte se att Matheo skulle ha några kompisar att leka med i de där 20miljoners villorna. Kalla mig fördomsfull, men jag ser bra att en stenrik hundraåring bor där och samlar konstverk. Sen kändes själva huset för tillfixat. Som att ingen någonsin hade bott där. Jo kanske en docka. Det kändes som ett dockhus, ett orört sådant. Jag kände mig inte hemma helt enkelt. Det visade sig att hela huset var till salu, de övriga lägenheterna också. För en kort sekund tänkte jag på farmor Inger, Mamma och Hanna. En lägenhet kändes som farfars gamla. Jag stod kvar i den en stund och tänkte på honom. Gustav blev helt lyrisk och irrationell när han fick se garaget på 300kvm. Tyckte vi skulle köpa hela huset "på nåt sätt". Jag föreslog att vi skulle hitta det där magiska trädet som det växer pengar på. :) Sen drog vi till Sollentuna, och det var en helt annan historia. Berättar mer sen. /Elaine, går till mäklaren tvärs över gatan för att reka vad de kan få lägenheten såld för i dagsläget...
