Vi var inte de enda som var nyfikna på huset på Solängsvägen. Det var kö för att komma in. Mer än hundra personer kom på besök och det var inte konstigt alls. Huset var helt underbart. Matheo och jag satt i soffan och stirrade på myllret av människor och på huset förstås. Jag var helt såld, Gustav också. Fast inte lika såld som jag eftersom "Garaget är pisslitet". Tur att vi inte ska bo i garaget då. :) Det kändes som att kliva på en löparbana med 100 Usain Bolts. Jag vet förvisso varken hur mycket pengar personerna har i fickorna eller hur mycket de tycker att ett radhus är värt. Sen är det inte vilket radhus som helst, det är arkitektritat, men superfin tomt som vetter mot en sjötomt. Jag gillade till och med köksstolarna i huset. Undrar om de också är till salu? Jag försökte så gott jag kunde att visualisera att huset skulle vara vårt. Men det var svårt. Det var inte för en vi kom hem till lägenheten på Liljeholmskajen och jag stängde dörren. Då fylldes jag plötsligt av en lycklig känsla av att dörren jag stängde var den till radhuset och hur himla härligt det var att vara hemma. En högst verklig känsla. Jag hoppas att den rimmar med verkligheten. Just nu känns det rätt overkligt, i alla fall logistiskt. Huset har varit uppe på hemnet i tio dagar. I morgon börjar budgivningen.... /Elaine, kommer med största sannolikhet gnissla tänder i morgon.
