Tänker ni så långt som trettio år fram i tiden. Det är ju riktigt långt. Jag gör inte det. Det här var nog första gången förutom när jag fick veta om Evelyns diagnos och fick höra att många med WS väljer att inte skaffa barn. Skönt att det är ett val, men ledsamt om de inte skulle ha ett. Annars tänker jag inte så. Jag tänker bara att jag ska lotsa kidsen så gott det går genom deras barndom, tonår och så vidare. Från det ena till det andra så ser ni att första våningen har samma färgtänk som entréplan. Ingen chocker där inte. Jag är väldigt förälskad i köket både arbetsbänken, luckorna och det vita kaklet som det kommer vara. Kakel som hemma hos mamma, fast mer kvadratiskt trots jag. Vi får se. Här ser jag sofforna från Melimelihome mittemot varandra. Skulle vara så snyggt. Och så blått i vårt sovrum hela vägen till badrummet, men det har ni ju redan sett. Jag tror nog att det där sobra golvkaklet till gästtoaletterna blir bra, och nu ser man att väggfärgen är grön och vitt kakel däremellan. Där ska nog gästerna skita bra, haha. Här är soffan jag vill ha till vardagsrummet. Två stycken. Den känns så hotellig och lyxig. Men en del träinslag och gamla böcker bakom (det kommer vara en platsbyggd bokhylla bakom en av dem. Så tror jag det kommer bli riktigt snyggt. Jag tycker ju att Blanca i samma tyg också är så snyggt. Som jag längtar efter detta hem. 2018... Den som väntar på nåt gott.
