Tjena folket! Gustav är lite kocko i skallen. Haha! Vi satt och diskuterade namn till Maggan igår och jag var på den här djupa allvarliga nästan andliga stämningen. Ett självupptaget preggo som vill döpa "The miracle" i magen. Ja, lite självförakt och självdistans måste man ha som blivande morsa. Blir trött på att jag drar gravidkortet hela tiden, samtidigt som jag älskar det kortet. Hursom så inledde jag namndiskussionen. Jag andas djupt och får en yogaröst: Låt oss nu tänka på om det blir en kille... Gustav småler med en allvarlig suck: Okeeeeej. Jag tittar Gustav allvarligt i ögonen: Vilken man har betytt mest för dig i ditt liv? Gustav något förvånad över frågan: Pappa såklart. Jag allvarsamt och smakar på namnet: Jan, alltså. Jaaaaan. Gustavs pappa Jan Eksvärd. Jag: Och i mitt fall är det farfar Arne, Aaaaarne. Gustav lyser upp: Då har vi det klart! Jan-Arne Eksvärd! Det spirituella stämningen upphör och jag blir mig själv: Du är inte klok. Gustav garvar: Jo men så får han heta det i efternamn Tiago Jan Arne... Jag: Men va fan.... Gustav garvar mer: Nej, Jan-Arne är bara ett andra namn, han ska ha två som Matheo. Vad var det din morbror i Brasilien hette, den andra. Jag: Elias. Gustav garvar: Det blir perfekt "Vad heter ert barn? Jo han heter Tiago Jan-Arne Elias Eksvärd. Jag garvar i skräck: Stackars barn. /Elaine, tycker det är svårt att kombinera det brasilianska med det svenska.
