Pappa har börjat bli Matheos förstahandsval. Han märker att mamma inte orkar, behöver vila och har en stor mage som är i vägen när han ska sitta i mitt knä. Matheo gosar upp sig hos pappa, vill leka med pappa och ja nästan allt gör han numera med pappa. Efter ett hundratal "mamma måste vila" så har Matheo tillslut accepterat det nya läget och det är väl bra. Den som är ledsen, det är jag. Och avis ör jag också, på Gustav. Min vilja är så mycket större än min förmåga. Jag vill kunna göra allt med Matheo men det går inte längre. Och kanske är den hör övergången sorglig, men bra och naturlig iom att Maggan är härom knappt tre månader. Då kommer ju hon och jag vara supertajta och Gustav och Matheo vara detsamma. För första gången känner jag hur det känns att vara pappan den första tiden. Då man inte kan ge det mamman ger som bröstmjölk osv. Nu är jag där. Jag kan inte ge det Gustav ger Matheo. Men jag kan ge kärlek och Matheo vet att jag ölskar honom. Och jag tröstar mig med att den första han ropar efter när han vaknar mitt i natten är "mamma". Glad och utvald som tusan så ignorerar jag mitt ryggont, vaggar till Matheo, lägger mig hos honom och stryker hans hår. Jag tar vara på de unika tillfällena då jag fortfarande får vara först.
