Jag är trött men kan inte sova, är hungrig men kan inte äta, är uttråkad men kan inte underhålla mig själv. Jag känner mig gråtfärdig, trött och uppgiven på något sätt. Jag känner igen känslan. Så här var det ju den sista tiden jag var gravid med Matheo. Skillnaden var att han måste ha legat annorlunda för jag kunde äta hur mycket som helst. Nu kan jag inte det i perioder och då blir jag deppig. Mat är liv och glädje. Barnmorskan säger att barnet klarar sig tar för sig av kroppen ändå. Jo tack det känns. Men jag då? Usch jag är så graviddeppig nu. Deppar loss i natten och hoppas på en bättre dag imrgn.
