Bella och jag hade en urmysig lunch ihop. Hon är ju beräknad om en vecka, det är ju galet. Hon frågade mig om jag inte var nervös för förlossningen och jag svarade hurtigt att jag mer var peppad att träffa Maggan. För så känner jag. Jag tänker inte ens på förlossningen. Men sen när vi satte oss i bilen därifrån så fick Bella förvärkar, ganska täta sådana. Och då blev jag skraj, jätteskraj! Hon gick in i sig själv och började andas och jag började sympatiandas med henne. Herregud, tänk om det är dags för henne idag?! Jag födde ju fem dagar för tidigt sist, hon kan föda precis när som helst. Hon hade så ont och plötsligt släppte alla mina peppkänslor. Jag tittade på hennes stora mage och tänkte hur i helvete ska allt det där komma ut genom en snippa?! Jävla skit vad ont det kommer att göra. Så vi satt på varsin sida i bilen och andades ihop. Jag vågade inte säga någonting för jag vet att det inte hjälper så mycket. Jag sa bara: "Ring Odd." Bella: Jag är för rädd för att ropa varg. Jag: VARG. På riktigt, tänk om det är dags?! Och så kom en till värk och hon gick in i sig själv igen. Ja ni, vi får väl se. Men innan vi skildes åt så log Bella mellan värkarna och sa "Nästa gång vi ses har jag nog en bebis med mig"
