Det är både rogivande och känslomässigt att plantera saker. När jag kommer hem från en jobbresa och jag ser att blommorna ser ledsna ut, då ger jag Gustav onda ögat. Det är nästan som att han har glömt att ge barnen mat. Sån är känslan. Min mamma är ju galen i växter, fast på ett annat sätt. De tar nästan över hennes hem. Vi ska koordinera det så att det inte ser ut som växterna bor där utan att det är ett hem med mycket vackert grönt istället. Det kommer bli toppen. Det är lustigt hur jag växer upp och börjar bli den kvinna min mamma är, på gott och ont. Ibland krockar vi. Ganska ofta till och med. Men kärleken är störst mellan oss. /Elaine, planerar resan till västkusten.
