Trodde aldrig jag skulle träna så länge, men jag gjorde det tuffa valet att göra det trots att jag mådde himla dåligt som gravid. Nu fortsätter jag att göra valet varannan dag. Det var ett helvete, de tolv första veckorna som jag var gravid. Jag gick till gymmet men kände att jag plågades. Ingenting sa mig att jag mådde bra. Visste det inte då, men jag var ju glutenintolerant så allt bröd jag moffade i mig för att lindra illamåendet gjorde att jag mådde desto sämre. Hormonpåslaget var värre än någonsin och att träna under illamående var inte lätt. Jag tränade, men inte alls lika mycket som nu. Att kunna gå två dagar på en vecka var en stor seger då och nästan inte värt det för jag mådde ju inte bättre av träningen. Jag fick använda mitt förnuft och tänka att även om det inte känns bättre så ÄR det bättre för mig att träna. Nu har jag tränat i 35 veckor, det är knappt fem veckor kvar tills Maggan kommer. Jag är så himla stolt över-, och tacksam till mig själv. Att jag valde att kämpa och träna trots att det kändes motigt. Jag får belöningen nu som 35 veckors gravid. Tack snälla Elaine för det! Jag ska fortsätta göra sådana långsiktiga val för mitt framtida jag. Det är himla gött att kunna tacka sig själv. Är det något ni vill tacka er själva för?
