....så är det stora framgångar som kommer göras på vägen dit. Det är min filosofi det är därför jag aldrig har några problem att börja på ruta ett. Som när jag vägde 77 kilo efter graviditeten och hade cirka tio kilo till mål, då tyckte jag bara det var härligt att visa hur jag såg ut från start så ni skulle kunna få se framstegen. Så här skrev jag då och det var en månad efter förlossningen: Jag sa kort förra veckan att min metod att nå mina mål är att inte titta i backen på vägen dit utan ha fokus på målet. Vad menar jag med det? Jo, jag menar att när jag jobbade i kassan på Konsum så tyckte jag kanske inte att det var jätteroligt, men jag visste att det bara var en del av destinationen till målet som jag hade full koll på. Samma sak när jag skulle ta min fil.kand. i retorik, då ingick det en grammatikkurs som jag tyckte var dötrist – men jag visualiserade mig själv stå där med min fil.kand. i retorik. Grammatiken var bara ett steg på vägen dit, inget bestående och det var en härlig tröst. Samma sak med körkortet, ni vet hur mycket jag ville spy på teoriplugget – men återigen så var det bara ett jobbigt steg mot målet som jag aldrig behöver göra om. Därför har jag inga problem med att ta sånna här kort på mig själv och lägga upp på bloggen – ”före”-bilder. Låt mig presentera; Elaine Eksvärd 77 pannor (två veckor efter förlossning). För den här kaggen mina bloggvänner – den är inget bestående, den är bara ett steg på vägen mot mitt sexpack… eller näe, aning till sexpack vi ska inte överdriva! Jag känner likadant nu. Igår när jag var hos David så sa han att vi inte skulle mäta midjan för efter en månad efter noll träning och ganska mycket slarv med maten så har midjan blivit större. Men då är jag den som vill mäta midjan/buken eftersom framstegen kommer synas tydligare. Jag har rätt rak kroppssform och många tror att jag är smal för de tittar på mina ben. Men det är buken som har allt mitt kroppsfett. 85 cm låg det på idagsläget. 75 skulle vara hälsosamt för min kropp. David: Vi har tränat med varandra i snart fyra år. Jag lite skamset: Ja... David: Nu får du rapportera all mat du äter tills du kommer i mål. Jag lyser upp: Ok! Nu jävlar! Det är något som triggar igång när man säger mål och när jag tvingas göra något jag inte vill i all framtid som att skriva ned vad jag äter - det motiverar mig att komma till målet asap. Fast! Ingen quick fix, jag tror inte på sånt. Bra takt så kroppen och knoppen mår bra. Nu kör jag. Så det jag vill säga kära bloggvänner. Skit i att det är långt till målet, tänk istället vilka STORA framgångar ni kommer göra på vägen dit! /Elaine, hoppar i bilen med familjen mot en dag på Drottningholm.
