Det är som sagt inte lätt att träna i uppförsbacke, men min kärlek peppar mig mellan träningsvarven. Jag vet inte hur jag ska ta komplimangerna. När man har gjort 8 chins och fått ett helt gym att säga "jävlar vad starkt". Då när jag får samma respons från en person som dessutom älskar mig och komplimangen när jag hänger patetiskt (i mina mått mätt) och nästan skriker av ansträngning vid en chin. Då ler Gustav kärleksfullt gulligt och säger "fan vad starkt". Och har har ju rätt, det är starkt. Men jag är ju en person som gillar och glänsa och styla lite. Tar jag mig an något så måste jag blir jävligt bra, gärna bäst, annars kan det få vara. Fånigt kanske, men min tid som basketspelare har för alltid planterat en tävlingsmänniska i mig och det ger mig drivet i allt jag gör. Hur som. Gustav är bäst som peppar mig, det landar någonstans trots att jag inte gör piruetter efter varje träningskomplimang.
