Det är så kul med beröm, i synnerhet från ens PT. Jag skötte mig inte exemplariskt de tre första månaderna. Jag mådde ju så fruktansvärt dåligt och åt allt jag kunde för att desperat hitta något som kunde råda bot på det helvete jag kände pågick i kroppen. Jag trodde att bröd var lösningen, men det var ju orsaken eftersom jag var glutenintollerant. Det ledde till att jag låg utslagen de tre första månader, inte kunde gå till gymmet och gick upp tio kilo rätt snabbt. Från 63 till 73 och det var inte muskler. Sen när jag insåg att felet låg i allt gluten så kunde jag börja träna och sköta kosten som gjorde att resterande ökning bara var graviditeten. Jag tror att jag kommer ha ett litet jobb med vikten efter förlossningen, men det är inget stort berg att bestiga. Det gör jag lika lätt som förra gången då jag hade gått upp 30 kilo istället för cirka 17 som det är denna gång. Bara ett kontrollerat kaloriintag några veckor så jag slipper bära på övervikt och två barn. Jag vet att det kommer provocera folk, men jag orkar inte bry mig om det. Det finns de som blir peppade också, de som förstår att det inte handlar om nån hollywoodbantning, eller "kolla min platta mage", eller "vad är din ursäkt". Jag avskyr sånt. Det handlar om min hälsa. Min hälsa och kunna få ut det bästa av min kropp går före folks åsikter om tränings- eller så kallad bantningshets. Jag vill leva ett kvalitativt liv med mina barn. Kunna springa, leka och bära dom utan att få rygg- eller andningsbesvär. Därför ska jag göra det bästa och mesta av min hälsa under de förutsättningar jag har fått. Äta måste man ju ändå, så varför inte äta bra? Frågan ställer jag mig själv och inga andra. Jag lever mitt liv och är glad att jag får välja det själv. Lika glad är jag för folk som får välja sina och mår bra av de livsvalen.
