<p style="text-align: left">Idag kickstartar jag min återhämtning och hur gör man det som nyförlöst? Ja, det är inga 5000 meter rodd inte. Jag ska ju läka. Men oj vad frustrerande det är att inte kunna göra någonting. Jag kan drömma mig tillbaka till för en vecka sedan då jag kunde ro, lyfta vikter och anstränga mig. Då tyckte jag det var tråkigt! Fy fan vad otacksam jag var. Dagens pass är inte direkt en Jippyeyey!<a href="https://files-aller-blogger-platform.aws.aller.com/uploads/sites/56/2015/06/IMG_4986.jpg"> </a>Men det är det jag kan och det är där man får börja. Sen väger jag 76.5 kilo. Jag måste vägt in på 83kg förlossningsdagen för dagarna innan den så åt jag för kung och fosterland. Det här med att saker och ting rinner av en är ju inte sant i mitt fall. Jag kommer köra en favorit i repris och kontrollera kaloriintaget tills jag kommer till mål. Det gick ju så bra förra gången. Och nu när jag inte kan träna så kan jag i alla fall äta bra. Saker som ger virke till musklerna och det som får mig att tappa övervikten. Jag är ju en projektmänniska och jag måste alltid ha mål och verktyg för att känna att livet är kul. Så medan jag väntar på träning börjar resan mot min målvikt. Den dokumenterar jag bara på insta precis som förra gången. Men jag kommer inte att dokumentera med magbilder. Jag tänker att jag berättar var jag väger och sen kommer jag visa vad jag kan prestera träningsmässigt i takt med viktnedgång och läkning. Jag är så trött på utseendehetsen, före- och efterbilder. Jag gillar hälsa! <strong>Jag gillar att se var kroppen kan göra - inte hur den ser ut.</strong> Jag känner spontant att: <strong></strong></p> <p style="text-align: center"><strong>"Ja, du kanske har 70 centimeters midja och rutor på magen. Men kan du göra 50 armhävningar och 10 chins?"</strong></p> <p style="text-align: center">Det tycker jag är mer imponerande än en efterbild på ett utseende. Vill ni vara med på min resa så ger jag den mer detaljerat på instagram. Måndagar kommer att vara viktdagen.</p>
