För ett gäng år sedan såg jag ett äldre amerikanskt par checka in på hotell i Stockholm. De hade med sig sin vuxna dotter som rätt uppenbart hade Williams syndrom. Det var samma helg som Evelyn och jag bodde på hotellet ihop för att jag skulle sluta amma Pascal. Jag tänkte att det där är Gustav, jag och Evelyn när Gustav och jag är pensionärer. "Hon kommer alltid att vara med oss" sa Gustav till mig häromdagen och jag insåg vilken tung mening det hade varit för ett gäng år sedan men som är fjäderlätt för oss idag. Ja, Evelyn kommer nog alltid att vara med oss och det har jag inget emot alls. Sen när vi blir skruttiga så har ju hon en storebror och lillebror som jag är säker på kommer att ta hand om henne alldeles utmärkt. Det är ju skönt att vara tre i syskon skaran. När det gäller min lillebror så är vi tre syskon som kommer se efter honom den dagen mamma inte är kvar. Och har man inte blodsband så finns det kärleksband - alltid snälla människor där som kommer se efter Evelyns bästa. Jag är inte orolig längre och det är så himla skönt.
