Älskade bloggvänner, nu är jag tillbaka. Jag har behövt tid och behöver fortfarande tid att bearbeta det här och ta in min nya livsstil, verklighet och en massa nya insikter. Jag vet faktiskt inte vart jag ska börja så jag börjar helt enkelt med den här lilla prinsessan som har hjälpt mig genom mina 21 första dagar i det nya livet. Evelyn älskar rutiner och förutsägbarhet, något jag hade noll av innan medicineringen men som är mitt liv nu. Min i-watch har larm för medicin, träning, blogga, äta (alla mål och mellanmål eftersom medicinen är aptitdämpande och jag inte planerar att tappa styrka så är mat viktigt) och sovdags. Evelyn älskar mornarna med mig. Hon kommer ner och säger "dags för frukost" och så sitter vi där ihop när alla andra sover. Jag har aldrig hållit rutiner på det sätt jag gjort nu och senaste veckan har jag mått riktigt bra av det. Dagar som jag känt mig mindre motiverad så har ju min rutinerade prinsessa kommit ner till gymmet och sagt "Dags och träna mamma, du måste träna". Och hur ska man motstå det när det här lilla nyllet hejar på. Herregud vad jag älskar henne. Vi har kommit varandra så nära när adhd-bruset har försvunnit med medicinen och lugnet kommit in i mitt liv, jag ska berätta mer om det en annan dag men just nu vill jag bara fira 21 dagar. De säger att de tar 21 dagar att skapa nya vanor och lära hjärnan att "det är det här vi gör nu" och gärna säger "ok, och gnäller inte efter det". Jag vill fira att min PMS inte har kommit i vägen av det två veckor innan mens utan allt det där jobbiga har avtagit. Mina trösklar i livet till vardagssysslor, träning, bra mat och träna har filats ner. Det finns inga. Jag känner inga hinder längre. Det är när jag fått medicinen som jag inser vilken enorm funktionsnedsättning jag levt med hela mitt liv, som min familj haft och göra med hela sin barndom. Gustav... Jag ska göra en intervju av honom till bloggen så får han berätta hur skillnaden är. Han använder ju inte stora ord men han säger att det är "stor skillnad". Framför allt så har jag ett enormt behov av att ta igen tid med min familj, jag vill vara med dom varenda minut. Söker inte längre dopaminer i skärmar, socker, nikotin, vardagsbråk eller ringa kompisar utan agenda förutom att bota min tristess. Jag njuter av nuet. Men jag fångar också dopaminer på morgonen och den här lilla prinsessan hjälper mig. Älskade älskade Evelyn, tänk att vi båda skulle ha hinder i livet och inte vara riktigt som genomsnittet. För din del är det ju bara fem till tio stycken som föds med Williams syndrom, för min del så har cirka 3% av befolkningen ADHD. Vi har våra utmaningar, men vi har också varandra. Tänk att du skulle hjälpa mig Evy, tack.
