Jag har aldrig varit så nära mina barn så länge som jag är nära Pascal. Det är ju inte så konstigt eftersom det inte har kommit nån bebis efter honom. Det märks att han är en mammagris och jag som längtar efter en till är glad att jag får ha en bebis så länge som Pascal är min bebis. Jag tar in hur har pratar, gosar och dom små sakerna ha säger som gör att man storknar. Pascal är som ett plåster så fort jag är hemma så jag får liksom skapa ensamtid med Evelyn och Matheo också. Jag är glad att det är lång tid tills denne lilleman blir tonåring och tycker mamma är pinsam. Fast kanske kommer han inte tycka det ändå. Finns ju barn som är stolta över sina päron. Jag håller tummarna!
