Jag pratade med en kompis om förälskelser och hur det blir när den lägger sig. Det är ju då den där verkliga personen kommer fram, hen man ska leva med. Vardagsversionen av en själv. Det är egentligen den man ska marknadsföra när man dejtar för undivika grisen i säcken. Jag fick dock det jag bad om och det Gustav "marknadsförde". Jag är nog likadan. What you see is what you get. Lyx som följer med efter åtta år är att jag fortfarande flirtar, gosar. Det jag har blivit bättre på men fortfarande jobbar på att skaka av mig är mitt heta temperament. Det är inte så farligt längre. Jag blir lika arg som förr, men jag exploderar inte. Jag tar en promenad för att leta efter det inre lugnet. En promenad av tourettsfasoner. Hur är vardagsversionerna av er själv och dem ni lever med? Grisen i säcken eller jackpott?
