Jag har berättar om mina sömnparalyser förut. Hur läskiga eller coola de kan vara helt beroende på sinnesstämning. I den värld jag hamnar i finns ingen distans mellan tanke och konsekvens. Tänker du ljus så blir det ljust, tänker du rädsla så fylls du av och omges av rädsla. Du är en på en plats och alla platser på samma gång. Varför jag undviker detta tillstånd är för att jag inte lärt mig komma förbi rädslan än, jag försöker lugna mig i paralysen men blir som medveten om att jag lugnar mig och blir rädd, och poff så är rädsla mörker där. Men i natt hände något som händer ibland, mitt medvetande missade paralysprocesen. Plötsligt svävade jag bara utanför min kropp utan att fatta det. Jag låg bredvid mig själv och Evelyn precis utanför sängen. Men jag fattade det inte, utan jag "vaknade upp" och såg en för mig okänd kvinna ligga bredvid min dotter och jag tänkte vad i helvete. Så allt jag kom på var att ta Evelyn och springa därifrån, hur fan kom den där kvinnan in i vårt sovrum hann jag tänka. Det jag inte räknade med att sekunden jag tänkte nu tar jag Evelyn och drar så drogs jag in i den okända kvinnan och hennes händer blev mina och Evelyn lyftes upp av dessa händer och då insåg jag att den där okända kvinnan som jag såg var jag. Vem fan var jag då, eller vart var jag?Det här var första gången jag fick uppleva/drömma att jag lämnade min kropp utan rädsla och dessutom se min kropp utifrån. Jag har läst att folk har gjort det men aldrig upplevt det själv förrän nu. Dröm eller verklighet? Ingen aning. Men det är starka upplevelser. Lika verklig som telefonen i min hand i denna sekund. Någon som varit med om liknande? Evelyn undrade för övrigt vad jag höll på med, hon sov ju. Haha, gullunge.
