Vad är bättre tröst än min kanna av solsken - Marie. Så skönt att hänga med henne och Evelyn, se dem stråla ikapp. Balsam för hjärta, smek för de ömma ögonen som svullnat av all gråt. Att le värmer extra mycket dessa dagar. Trams och skvaller blir extra menlöst dessa dagar. Vi-måste-fika-ambitioner blir noll med bekanta man ändå inte prioriterar eller prioriteras av. Däremot att se en bästa vän och ens dotter göra sånt som gör livet så vackert - se varandra på riktigt. Det är ett måste för mig dessa dagar. Det och hälsa på farmor Inger förstås.
