Parisa var över häromdagen. Vi pratade om gamla tider. De innan våra sambos, mina barn och hela vuxenlivet. Vi bodde ju i Barcelona ihop och Parisa träffade ju min inte så svärmorsdrömmiga pojkvän Marius. Vilka tider det där var. Parisa och jag konstaterade att vi inte längtar tillbaka och får lite ångest av tanken på hur tanklösa vi var. Parisa: Men hjärnan är inte fullt utvecklad förrän man är 25 år. Jag: Dåså, då kan vi skylla alla våra misstag gjorda före 25 på våra hjärnor. Parisa garvar: Exakt!
