Så var den sista dagen på detta år kommen. Jag vet inte vad jag ska säga. Vad tänker jag denna sista dag på året? Att jag inte har skrivit några nyårsmål ännu. Sugarfrog och jag får ta tag i det nästa vecka. Men min känsla rör mina barn. Jag vill ha mer tid med dom och jag känner mig så tacksam att de vill umgås med sina päron. Någon sa en gång att "barn har du bara en begränsad tid, sen blir de vuxna". Den tanken moler i mig, att Matheo är 3.5 och det har gått i ljusets hastighet. Hur länge till är han barn? 10 år om vi har tur, sen är han definitivt tonåring och då ska ju inte päronen vara ens huvudintresse. Jag hoppas att jag får vara hans klippa då, nån han alltid kan vända sig till. Varje gång Matheo säger "mamma vill du leka med mig" så svarar jag "självklart" och känner mig varm och tacksam. Det är inte alltid jag kan leka med honom men jag berättar att jag alltid vill för det gör jag. Framtiden känns så nära, så nära att orden "vill du leka med mig" känns som mirakel. Jag vill inte vara en stressad förälder som missar mina barn. Jag vill vara där, självklar för dem. Jag fattar inte hur min pappa stod ut med att enbart träffa sin dotter varannan helg. Han är en annan typ av förälder antar jag. Jag vill vara nära mina barn. Och kanske en gång när jag blir gammal och skruttig så kan jag ringa mina barn och barnbarn och säga "vill ni umgås med mig?". Förhoppningsvis får jag svaret "självklart" och jag får känna mig sedd, uppskattad och älskad trots att de självklart inte kommer kunna alla gånger. Sådana saker tänker jag på, livsmål framför nyårsmål. Jag tror att 2016 kommer att bli ett familjeår för mig, framför allt tid med barnen. Vad tror ni om ert 2016?
