Hur hanterade du längtan efter barn när ni försökte skaffa Evelyn? Får för mig att du skrivit ett inlägg om det, att du vände dig till träningen osv men hur gick tankarna under tiden? Vi är påväg & ska göra vårt första (och förhoppningsvis enda som behövs) ivf-försök och hormonerna gör att tankarna går i spinn. Alla tips kring hur man mentalt hanterar barnlängtan tas tacksamt emot. Tack för frågestund, så kul! Jag hanterade det inte så bra. Gravid? Kul för dig då Jävla satfan! Här är en krönika om det. För det första ångrar jag djupt att jag skrev i bloggen att vi försökte få ett till barn. Det tog ju två år från det att vi tog beslutet att nu kan det få hända när som helst. Jag gick akupunktur och allt möjligt. Till slut tränade jag för att skingra tankarna. Att åka till pippaloss var inte kul för att göra barn är inte roligt när det blir maniskt. Gustav sa att jag lika gärna hade kommit in i rummet med stirrig blick och brinnande fackla i hand och peka mot honom med monoton röst som säger ”befruuuukta mig, nu.”. Ni kan ju gissa hur upphetsande det var. Ungefär lika upphetsande som att försöka ha sex över ett stup med tunna livlinor. Försök att få till det då! Haha. Men i alla fall, vi blev gravida tillslut. Men jag tänker inte ge era några magiska knep för det för det finns inte. Min kropp kanske ha en cykel på två år? Båda barnen blev till i September och båda föddes fyra dagar för tidigt. Men en sak tänkte jag och det var att det kan i alla fall inte skada att träna och äta bra. Om ett barn ska bo i mig så är ju bra ”boendeförhållanden” alltid bra. Folk sa att jag skulle sluta träna och istället mysa ner mig i soffan och moffa glass ”då blir du lättare gravid”. Men när jag blev gravid så var jag som mest vältränad. Men här var när jag bröt ihop och berättade för er att rapporteringen från Pippaloss camp make a baby slutar.
