Det är inget vidare dessa dagar. Mycket har med min pappa att göra. Tänk att människor som sätter en till livet ska prägla en så mycket att det kan kosta en år av terapi om man har tur, livet om man har otur. Jag var väl någonstans däremellan för en herrans massa år. Men nu är det mycket bättre. Ibland kommer de nedstämda dagarna tillbaka. Men då försöker jag påminna mig själv om att det inte är konstigt. Med min barndom så hade det varit konstigare om jag hade varit tjillevippenglad hela tiden. Jag hoppas att jag är en bra mamma. Att våra barn ska slippa terapi pga oss eller någon annan. Gud vad jag vill vara den bästa föräldern de kan ha och vad rädd jag är för att vara dålig. Det skrämmer mig mer än döden. Hur känner ni?
