Att en snart fyraåring kan göra en så jävla arg. Dagarna, helgen och hela veckan har ju varit toppen. Så ska Matheo sätta på sig pyjamasen på min uppmaning. Så börjar ja-nej-bråket som tillslut går över till att jag hotar med noll tv. Jag som aldrig skulle hota igen. Vi skriker på varandra, jag och en fyraåring. Jag undrar vem som är äldst av oss. Jag går ner och säger till Gustav att jag tappade all pedagogik i trappen och säger att han får ta över. Matheo gråter och jag morrrar på nedervåningen och lovar alla gudar och orangutanger i världen att jag ALDRIG mer vill ha ett till barn. Jag funderar en kort stund, helt allvarligt, på att knipsa bort äggledarna. Funderar en stund på konsekvenserna av det. Sen morrar jag vidare i min ensamhet. Sen toddlar han ner, vår lilla plöjk. Rödgråten med pyjamas på och ser skyldig ut. "Förlåt mamma" säger han och underläppen darrar. Jag sträcker ut mina armar och så kramas vi och säger hur mycket vi älskar varandra. Usch vad jobbigt det är att bråka. Jag: Kan vi inte vara kompisar imorgon. Matheo: Jag tycker det är svårt att vara kompisar. Jag: Jag förstår, men vi kan väl försöka. Matheo: Ok, vi försöker. Godnatt mamma. Jag: Godnatt älskling. Varför slutar söndagar och semestrar så här? Får man nog av sin familj? Är det det? Längtar tills jobbet imorgon, herregud vad jag längtar. Och jag lämgtar INTE efter fler barn. Jag har aldrig varit så lycklig över att ha mens som idag. Var hälsad kära lingonvecka, jag är SÅ gladatr du är här. HERRE JÄVLAR VAD SMÅBARNSLIVET ÄR JOBBIGT I BLAND. Igenkänning på det? Please.
