Jag fick en ny one-piece i julklapp av Gustav. Det kan vara det skönaste plagget ever. Evelyn har varit vaken till och från hela natten och hon somnade nu, 08.02. Min lilla skrutt. Idag kommer mamma och är barnvakt åt henne medan jag har en massa jobbmöten. Jag såg att ni blev sura på mig för att jag kommenterade fotomodellernas utseende. Jag vet inte om ni vet om det här. Nej jag har nog aldrig berättat det. Men när jag var 14 år så upptäcktes jag på stan av en modellfotograf. Jag var "perfekt" hade knappt kommit i puberteten, var lika lång som nu men vägde väl 20 kg mindre. Jag som hade varit mobbad fick veta att jag var vacker och det vore bra om jag höll mig lika vacker. Jag fick höra att rumpan och låren skulle vara ett - rumpan fick absolut inte bukta ut. Skulle jag träna så var 1-kiloshantlarna toppen. Jag vägde 52 kilo när de upptäckte mig och jag kämpade mig ned till 47kg. 176cm, 47kilo. Allt för att få vara den där galgen som de pratade om. Jag fick anorexia och det tog mig kanske tio år tills ätstörningsspöket lämnade mitt huvud trots att vågen tog mig till en hälsosam vikt senare. Efter att ha varit i branschen så vet jag ju en del om den. Jag lägger inga värderingar i att vara smal. Ni som är naturligt smala är såklart vackra som ni är, det var inte det jag vill peka ut. Vissa har utstickande nyckelben av naturen. När jag skrev det så relaterade jag till mina nyckelben som stack ut en gång i tiden av ett skäl - anorexia. Och att det finns många som lider av det i modellbranschen är ingen nyhet. Hur ser man det? Jo folk är extremt smala. Nu när ni vet vilken sjukdomshistorik jag har så kanske blogginlägget hamnar i annat ljus. Jag hoppas det. Det var inte meningen att klanka ned på smala eller kvinnosläktet. Jag klankar ned på branschen som applåderar när en som är 176 späker sig till 47kilo. Det är beyond smal, det är anorexia. Jag såg en och annan som hade det på catwalken och det gjorde mig ledsen för deras skull. ❤️ Någon skrev "tänk om det hade varit din dotter på catwalken och nån hade kommenterat deras utseende". Ja, tänk om det hade varit Evelyn och någon i publiken hade blivit orolig för hur onaturligt smal hon var. Hade jag tagit illa upp? Nej. Det handlar inte om att värdera någon som ful eller fin, utan att prata om modellbranshens ideal och vad det driver oss kvinnor till att göra mot våra kroppar. Mamma tog mig till läkaren som sa att "går hon ned ett gram till så måste vi ta in henne på hem". Ni som är naturligt smala är inte i närheten av anorexia. Och de som retar er och säger "oj du är SÅ smal" är bara idioter och förmodligen avis. Hade ni varit i närheten av anorexia som många av modellerna var så skulle ingen retas med er, då skulle de vara bekymrade på riktigt. Tack för att ni reagerar och ger mig chansen att förklara mig. Jag tog några dagars funderare för ett av mina nyårsmål är att tänka först och skriva sen. Det gick väl sådär med blogginlägget om modellerna. Kram på er!
