Jag har inte greppat det, att det var sista gången jag höll hennes hand. Vi pratade, kramades, grät en skvätt och skrattade. Inger har så lena kinder och jag sa det. Jag skriker i Ingers öra så hon ska höra: Farmor, vad äter du för nåt? Hon får stora ögon tycker förmodligen det är en urdum fråga eftersom matlusten inte är på topp ens sista tid i livet: Ingenting. Jag: Joooo, nåt äter du. Inger tänker så det knakar och svarar: Dropp, fast det går via armen. Jag: tar du några krämer? Inger frågande: Näe inte vad jag vet. Jag pussar henne på kinden och skriker: Dina kinder är lena som bebiskinder. Du får berätta hemligheten innan du kolavippen! Inger börjar skratta och ger mig världens kram och såligger vi där kind mot kind. Varje gång våra blickar möttes var i total närvaro eftersom båda visste att just den blicken kunde vara sista gången. När hon sov tittade jag på hennes haka och var impad över de få små hårstrån hon hade där. Jag har fler om jag låter de växa. Jag kommer förmodligen ha ett pipskägg innan jag dör. Hon var så vacker där hon låg, vår lilla Inger. Jag: Hälsar du farfar från mig? Inger: Såklart. Jag satt där i ett gäng timmar. Hon svövade mellan medveten, sömn och smärta. Det var så likte dagarna innan farfar dog. Även om varken Inger eller farfar är rädda för att dö så verkar vägen dit vara högst ångestfull. Jag tror att man känner kroppens ångest innan kroppen släpper själen sekunden den dör. Vad tror ni om döden och den sista vägen dit? Ingen verkar ha det särskilt rofyllt innan de dör, i alla fall inte om det är sjukdom inblandat. Jag la min hand på farmor och bad att hon skulle få dö smärtfritt när hon sov. Hon vill ju inte mer. Nu har jag tagit farväl. Det känns rogivande på något sätt. Jag sa att jag älskade Inger massor med gånger och innan jag gick så tog hon i av alla sina krafter, log och sa: Och jag älskar dig Elaine, hundramiljoner gånger och krama nu alla från mig. Matheo, mamma, Evelyn och Gustav. Säg till Matheo att det var kul att leka kurragömma alla gånger vi gjorde det." Jag pussade hennes kind länge, memorerade hur hennes kram kändes - svag men full av kärlek. "Inger du var en ängel för barnen hela ditt liv, jag tänker vara samma sak resten av mitt." Sa jag och fick en menande blick, sen gick jag. Farmor Ingers och mitt sista ögonblick ihop var kärlek, skratt och en kamp för barnen där ute. Det är inte alla som får ett sånt sista ögonblick med dom som de älskar. Tack!
