Kusinerna Joel och Emil kom över för lite julklappsbyte och häng. Båda två pluggar i Uppsala och Lund i tre år så det gäller att passa på att träffa dom när de är i stan. Emil: Det är så skönt att plugga "själv" utan Joel. Att få vara en individ istället för en tvilling. Jag: Knas att vara tvilling framför sig själv. Joel: Knas, men också kul. Det närmsta jag har kommit till att vara tvilling är att vara tillsammans med Gustav och bli betraktad som ett par, ett "Gustav och Elaine" framför individen Elaine. Jag tycker det är knas. Men vi är så olika så det blir sällan så. Men jag kan tänka mig att det blir så för par som är lite som piff och puff - så lika att de tillslut smälter ihop. Det har jag inte lust med. Jag vill aldrig förlora mig själv i min relation till andra. Även om mammaskap, jobb, kärlek osv är stora delar i mitt liv så är jag fortfarande Elaine. Har ni så i era relationer? Betraktas ni som "paret" "familjen" eller är du dig själv? Familjen Kardashians är väl typiskt familjen Kardashians, där blir man aldrig aig själv kan jag tänka mig. Det är säkert både en förbannelse och välsignelse.
