Håret är lockat, sommarklänningen är på och sminket skippade jag för mitt sista möte med farmor Inger. Hon åkte in på sjukhuset igår kväll och det är dit jag ska i Trollhättan. Jag vet inte hur man gör sånt här. Men jag vet att jag vill vara fin när jag träffar Inger. Försöka hålla humöret uppe. Hon hade gärna träffat barnen. Jag har filmat dom och Gustav åt henne. Matheo frågade om vi skulle hälsa på Inger, han tror att hon och vovo bor ihop eftersom de är grannar. Jag berättade att hon var på sjukhus. "Har hon gjort sig illa" frågar Matheo. Jag orkar inte ge en utförlig förklaring. Han har ännu inte förlorat någon han älskar. Det är en traumatisk upplevelse. Jag kommer ihåg när jag gjorde det för första gången. Jag var sju år och det var min älskade farmorsfar Nisse Paulsson som dog. Han blev 94 år och jag älskade honom så. Jag grät på ett sätt jag inte visste var möjligt på den begravningen. Pappas kusin Björn som jag hade träffat ett fåtal gånger såg på min pappa som tittade hålögt framåt och sen på mig som grät. Han flyttade fram några rader i kyrkan och tröstade mig, fina Björn. Pappas kusin var mer pappa där än vad min någonsin har varit. Jag var ledsen länge efter det, så pass att mamma blev orolig. "Ta det försiktigt med Elaine, hon är väldigt känslig." hörde jag henne diskret varna andra flera gånger efter Nisses död. Så. Shadsen är på och jag kan ha diskret gråtkalas på väg dit. Jag ska hålla humöret uppe där tänker jag. Dom säger att döden är naturlig, men att ta farväl för alltid känns väldigt onaturligt och fel. Vill alltid kunna säga "Vi ses igen".
