Jag undrar hur du pratar/kommer att prata med dina barn om det du varit med om? Varför du inte har kontakt med en del familj/släktingar m.m. Själv har jag ganska nyligen sagt upp kontakten med en familjemedlem pga alkohol och drogmissbruk och jag vill såklart kunna prata med mina barn om detta på ett barns nivå och också utan att skuldbelägga någon på något sätt. Att säga att ”vi tycker olika” känns inte så bra. Jag menar, i familjen kommer vi ju att tycka olika/vara osams mm men det är ju inte ”skäl nog” att säga upp kontakten och inte prata med varandra. Vill, av samma anledning, inte heller använda begreppet ”sjukdom” eftersom vi kommer att bli sjuka (förkylda mm). Är nog helt enkelt rädd för att skrämma dem!! Jag kommer absolut att berätta för dem. Jag kommer förklara att man kan bestämma mycket i livet när man blir vuxen, även innan har man möjlighet att göra bra val. Tyvärr får man inte bestämma vem som ska bli ens föräldrar eller familjemedlemmar. Vissa har tur och andra har otur. Sen finns det vi som har både och, jag hade otur med pappa och tur med mamma. Men trots oturen så har vi turen att kunna välja bort dåliga personer trots att de är ens familj och jag valde bort min pappa för att han är en psykopat, kvinnomisshandlare, stalker och pedofil. En av benämningarna han har hade räckt, men han är fyra saker. Och en looser också som lånade pengar av farfar så fort han fick tillfälle. Jag kommer nog inte nämna allt, men jag kommer berätta att pappa utnyttjade mig sexuellt.
