Min vän Julius skrev om sin granne Bosse häromdagen. Händelsen berörde mig och det gör att jag undrar vad Sverige är på väg. Vilket känslokallt samhälle vi börjar få där de äldre inte får hjälp längre. Jag hoppas att vi kan dela detta och att Bosse får hjälp och förändring: Välkommen till Stockholm. ”Jag har inte gjort något fel” sa han med en klar och ren stämma, långt ifrån vad hans härjade skepnad förledde en att tro var möjligt. Vi satt vid mitt köksbord och drack morgonkaffe. Några timmar innan hade jag hittat honom halvliggande i den branta trappen som krökte sig upp mot högsta våningen. Bredvid honom låg två kryckor som ena armen vilade över. Det kunde vara en vanlig alkis som sökte natthärbärge, jag såg inte först. Inte heller blev det lättare av att mannen som låg där hade vikt ner sin keps över ögonen. Efter en stund slogs jag av att det var min granne Bosse som har bott i huset i 35 år. Idag är han hemlös. Vräkt för en missad räkning i maj 2012. Av 35 års betalade räkningar blev en hans fall. ”Det var bättre stämning förr, inte lika regelstyrt” sa Bosse med trötta ögon. Han hade alltid sett ut som den gamla skolans arbetare; reslig och bredaxlad, men med en konstnärs röst. När det ombildades 2007 avstod han från det klipp de andra så upphetsat pratade om. Han ville ju aldrig flytta därifrån så pengarna skulle bara sitta i väggarna. Jag kände självföraktet stiga. Hade jag fått ta över kontraktet när Olle Enkvist var värd – och gjort mig en hacka genom att vara med och ombilda till bostadsrätt, då hade kanske jag också tyckt att Bosse bara var jobbig att se där han låg. Då hade kanske jag också haft ett i bästa fall medlidande leende mot honom och snabbt hastat därifrån när vi möttes. För så fungerar ett samhälles förråande strukturer. De äter upp vår själ och lägger ett tunt mögel över vår moral. När ett klimat hårdnar i kapitalistisk bemärkelse kommer de allra girigaste till sin rätt, och vi andra värnar om vårt eget hem och vänder blicken från dem som plågas allra mest. Åren gick och Bosse noterade en tilltagande girighet inne i fastigheten. Genom en kontakt i styrelsen fick han höra att de ville göra sig av med alla hyresgäster, 5% av de boende närmare bestämt. Detta skulle innebära pengar. Men det fanns också andra intressen, vilket den unga styrelsen öppet redogjorde för på sina möten. De ville få bort kufar och bohemer och ersätta dem med funktionella, unga personer av tidens mode; jurister, säljare och reklamare med iphone i hand och välfyllda vänlistor på sina facebook-konton. På så sätt skulle fastigheten och området bli attraktivt för ett mer välbärgat klientel, som anstod Stockholms innerstad. Medan Bosse stod i begrepp att få fram kvitton på att han betalade hyra i maj 2012 hade föreningen skickat kronofogden på honom. ”Kan jag låna muggen” frågar han. Jag nickar. Tänker tillbaka på när flyttgubbarna stod utanför Bosses dörr för några dagar sedan. Dörren stod då öppen. En typiskt äldre intellektuells hem uppenbarades för mina ögon de korta sekunder jag hann titta in; den obligatoriska monsteriaväxten i en stor röd kruka på golvet. Staplar med LP-skivor och bokhyllor, bokhyllor och åter bokhyllor av trä – välfyllda och med litteratur från alla världens hörn. En sminkad och välklädd kvinna med dyr handväska, i trettioårsåldern hade dirigerat flyttgubbarna och man såg med vilket förakt hon betraktade möblemanget och böckerna. ”Se till att få undan skräpet” löd kommenderingen från hennes kroppsspråk. Medan gubbarna öste ner litteraturen stod hon och kikade på instagram på sin telefon. Morgonen innan hade två civilpoliser gett Bosse 20 minuter på sig att flytta ut. Visst hade kanske Bosse schabblat någonstans och pengarna verkligen inte kommit in. Bostadsrättsföreningen (vars ordförande skumt nog bor i Bålsta, fem mil från själva fastigheten) har säkert sina välsvarvade argument för sitt handlande. Men vad är det vi ser när en granne blir förvirrad och missar en hyra? Vi kan faktiskt se två diametralt olika saker i ett och samma fenomen: möjligheten att hjälpa en medmänniska som blivit gammal. Eller möjligheten att passa på att tjäna pengar och sparka ut densamme. När Bosse försiktigt stänger dörren om sig undrar jag vilka som är förvirrade i slutändan? Bosse, som kunde tygla sin pengagirighet och högre värderade ett tak över huvudet. Eller de andra – vi andra – som i ombildandets pengaalstrande yrsel tappade bort vår egen mänsklighet och går så långt att vi sparkar ut en gammal man på gatan för några ettor och nollors skull? Argumenten kanske är på styrelsens sida, men vad säger vi den dagen åren har gått och vi blir en Bosse? - Julius Hjort, granne till Bosse.