Jag sitter och väntar på att den föreläsning ska börja och samtidigt får jag DM:s som jag både brukade nappa och få utbrott på i mina sociala medier. Jag vet inte om det är att ha fyllt 40 år, om min hjärna mognar extremt sent eller om det bara är att man lärt sig lite mer efter åren av Cancelculture som gör en lite mer försiktig? Vissa anklagar mig för att sakna ryggrad, men om det är konsekvensen av att försöka gå ifrån det kategoriska till ödmjuk så får det väl vara så.. Jag har kritiserat folk offentligt. Skrivit öppen kritik vilket i sin tur har skapat det som vissa kallar en ”svans av hat” och ”Din svans Elaine”. Jag har tänkt att det inte är en svans utan folk som instämmer i kritiken och sen folk som självmant tar det längre och hatar - jag har inte ansvar för dessa människor såvida jag inte har uppmanat till hat. Så tänkte jag och gör till viss del fortfarande. Jag ringde varken arbetsgivare eller dödshotade de jag kritiserade. Andra gjorde det och aldrig på min uppmaning utan eget bevåg. Det är därför jag tycker hatsvans känns som ett dåligt ord. Claes Malmberg blir nu hotad för att det finns galningar som gör det på eget bevåg men man kan inte kalla det Natalie Ströms "hatsvans" hon är saklig i sin kritik och att det ska drunkna och försvinna i andras har är inte rätt. Men personligen har jag ansvar att utgå från att folk inte menar illa, den ”lilla” detaljen har jag missat flertal gånger i min publika kritik. Så JO, jag har ansvar visst ansvar för min svans. Nu blir jag uppmanad att öppet kritisera ett skämt som landade illa hos många av oss med invandrarbakgrund och som är uppväxta i orten. Men drevet och dödshoten mot alla inblandade får mig att vilja att lyfta en sak. Något som Bloggbevakning lyfter väldigt bra här. Det är viktigt att skilja resultat från intention. Ja, skämtet landade illa, men det betyder inte att det var avsikten. Om vi bara kunde ha den förståelsen för att de som inte växt upp som oss inte har den förståelsen vi har, precis som jag inte kan förstå folk som har en annan bakgrund än min. Jag skulle vara oerhört tacksam för, de dagar jag gör bort mig, att folk istället för att utgå från att jag hade den kunskap/referensramar de hade och skickade mig hat och dödshot - att de istället förklarade och lärde mig nytt och gav mig chans att be om ursäkt.❤️ Jag har inte varit så förstående som jag nu uppmanar folk att vara. Jag kastar verkligen sten i glashus, Du har rätt till dina sårade känslor men hat gör bara segregeringen och avståndet större. Se att intentionen inte var ond, personen är inte ond trots att det gjorde ont. Lär något nytt, förklara som att det vore den där plumpa vännen som inte menar illa. Vi har alla själva varit den där plumpa vännen, jag har det definitivt! Så förklara med omtanke. Försök. Jag ska verkligen försöka och har många jag skulle behöva be om ursäkt för den öppna kritiken jag levererat vid tillfällen som tagit större proportioner än jag avsett som tex René Nyberg, David Hellenius, Alex Schulman, Sigge Eklund, Amanda Schulman, Hanna Widell, Simon Gärdestad mfl. Det är en sak att ha rätt i sak, men att välja proportionerna kritiken tar sig är ett ansvar vi alla har. Utgå från att folk inte menar illa och berätta mer. Det är lättare att lära sig mer av konstruktiva själar, så vi kan väl hota och hata mindre eller inte alls och lära mer. Jag lär mig långsamt och sent, men bättre sent än aldrig hoppas jag. Jag ber om ursäkt. Och jag hoppas du ger folk som sårat dig chans att göra samma sak. ❤️ Med hopp om en svans av förståelse, förklaringar och kanske en skopa kärlek till alla inblandade som nu får hot och hat. Skicka ett hjärta eller två, de behöver det nu.❤️ PS: Oavsett hönan och ägget i ovanstående nämnda konflikter/kritik så handlar det inte om det, inte om "vem som började". Det känns oviktigt, utan det handlar om att inse mitt ansvar framöver och be om ursäkt för att jag inte insåg det tidigare. Kramar Elaine
